Det här är mitt första inlägg i en serie om utevistelsens mål och hur vi når upp till dom med hjälp av utevistelsen. Jag hoppas att ni som läser detta ska tycka till och att vi tillsammans ska kunna lära oss på vilket sätt vi bäst når upp till målen utomhus. Var med och ge exempel på hur ni gjort och läs om hur andra gör.
Förskolan skall sträva efter att varje barn utvecklar
- öppenhet, respekt, solidaritet och ansvar
Med hjälp av utevistelsen når vi målen!
När man vistas ute infinner sig på ett naturligt sätt ett visst lugn som hjälper till att fånga upp varje enskilt barns vilja och tankar. Man lär sig om varandra och sig själv hur man reagerar i olika situationer. Barnen lär sig att lyssna på varandra när man hittar spännande saker i naturen och när man får förmedla sina upplevelser för varandra. Respekten för naturen och varandras olikheter blir en naturlig del i utevistelsen.
Ansvar kan barn ta utifrån sina egna färdigheter och sin mognad. Man kan inte ge ansvar till barnen i sådant det inte är moget att klara. Här blir det alltså en individualisering där man som pedagog måste se vad varje enskilt barn klarar. Naturen har utmaningar för alla oavsett vilken ålder eller mognad barnet har.
Allemansrätten är ett bra verktyg när det gäller ansvar. Att plocka upp sitt eget skräp och att inte bryta grenar är sådant som man kan ge barnen ansvar för. Att vistas inom en begränsad yta ute i skogen är en annan sak som barnen måste lära sig att ansvara för. Ha alltid en vuxen inom synhåll är en grundregel som är bra för att ge barnen säkerhet i var de kan vara när gränserna är otydliga.
I naturen är alla lika värda och viktig utifrån den man är. Genom att titta på naturen och alla olikheter som finns där så lär sig barnen förstå att alla är viktiga oavsett hur man ser ut eller hur man lever. Det här är sedan enkelt att föra över till oss människor vilket ger en god förståelse för alla människor oavsett olikheter. ALLA ÄR VIKTIGA!
HUR GÖR NI?
/Anders
